Äntligen har jag träffat på utter. Dessutom under en lång stund. Det är kalla dagar nu om man är ute i naturen och ofta står stilla länge och spanar. Men som jag brukar tänka, -hemma i soffan blir det inga möten med djur.

Jag var ute en hel dag och hade nästan gett upp när det plötsligt händer. Det var dessutom molnigt så ljuset var inte bra och det drog ihop sig till eftermiddag. Fikat var slut och jag frös. Men rätt som det var fick jag se något långt bort, en svart prick som rörde sig i vasskanten. Snabbt upp med kikaren och konstaterade att det säkert var en mink men kanske en utter. Rätt snart bestämde jag mig för att det måste vara utter, för rörelsemönstret stämde inte riktigt med minkens. Den var ömsom på land och ömsom på isen. Den kändes med som att den hörde hemma i vatten mer än minken som oftast bara använder vattnet för att jaga i eller transportera sig i, och för övrigt är den helst på land. Uttern kan liksom mer njuta av att vara just i vattnet och leka, dyka omkring och bara vara.

Hur som helst så närmade den sig och avståndet sjönk från ca 150 meter ner till ca 80 meter för att vara där en stund och sedan ner till ca 30 meter från mig. Där var den sedan och lekte runt i vattnet och helt orädd som det verkade tittade då och då nyfiket på mig. För mig var detta första gången som jag hade utter så nära och så länge, och det kändes fantastiskt. Kamera Nikon d750, objektiv Sigma 150-600mm samt converter 1,4. Jag skulle inte haft converten på för den tog för mycket ljus och bilderna och skärpan hade blivit bättre med 150-600 mm, men tyvärr vågade jag inte byta för att riskera att tappa ögonblicket.